Hem
Ordlista
zk-Starks

zk-Starks

Medelnivå
Det finns två populära typer av nollkunskapsbevis (zero-knowledge/zk), ibland även kallat zk-protokoll – SNARKs OCH STARKs. Ett nollkunskapsbevis är en kryptografisk verifieringsmetod där en part (den som bevisar) kan bevisa för den andra parten (den som verifierar) att ett visst uttalande är sant, utan att behöva tillhandahålla någon stödjande information bortsett från det faktum att uttalandet verkligen är sant.
Zk-STARK står för ”zero-knowledge scalable transparent argument of knowledge”. Zk-STARKs utformades av El-Ben Sasson, professor vid Technion-Israel Institute of Technology. Till skillnad från zk-SNARKs, som är beroende av en initial betrodd konfigurering mellan en som bevisar och en som verifierar, kräver zk-Starks inte en första betrodd konfigurering, eftersom de förlitar sig på smalare kryptografi genom kollisionsresistenta hashfunktioner. Detta tillvägagångssätt eliminerar också de antalteoretiska antagandena från zk-SNARKs, som är beräkningsmässigt dyra och teoretiskt sett kan riskera attacker från kvantdatorer.
Enkelt uttryckt ger bevisen från zk-STARKs en enklare struktur när det gäller kryptografiska antaganden. Detta har dock en betydande nackdel – en stor bevisstorlek som vanligtvis är 10 till 100 gånger större än zk-SNARKs. En sådan skillnad i datastorlek gör dem dyrare och kan medföra begränsningar när man använder tekniken för att skicka och överföra kryptovalutor och andra applikationer.

Vanliga användningsområden för nollkunskapsbevis är där både integritet och säkerhet är väsentliga. Ett exempel är identitetsautentisering. Att använda vissa onlinetjänster kräver att du bevisar din identitet och rätt att få tillgång till dessa plattformar. Detta kräver ofta att du tillhandahåller personlig information såsom namn, e-post, födelsedatum med mera.

Nollkunskapsbevis kan förenkla autentisering för både plattformar och användare. När ett zk-bevis har genererats med hjälp av offentliga ingångar (data som bekräftar användarens medlemskap i plattformen) och privata ingångar (användarens uppgifter) kan användaren helt enkelt presentera den för att autentisera sin identitet när denne behöver komma åt tjänsten. Detta förbättrar användarnas upplevelse och befriar organisationer från skyldigheten att lagra enorma mängder personlig information.